Avdelning: NSHK generell

Debattartikel publicerad i Dagens Industri den 7 oktober 2020.

Relationen mellan nära grannar tenderar att vara starkt känslostyrd. Något rationellt skäl att reta upp sig på att det låter lite mer från fyrabarnsfamiljen intill än från den egna boningen med utflugna barn, och en särbo som understundom kommer på besök, finns knappast. Men ändå går det irrationella inte alltid att slå bort: varför kan de inte få tyst på ungarna?

Samma sak är det med relationer mellan länder. Ju närmare varandra vi finns geografiskt, desto mer känslostyrt riskerar förhållandet mellan oss att bli. När Mosebacke Monarki stämde upp till sång om Sveriges älskade grannland var det inte riktigt så att den musikaliska kärleken var besvarad. Och när vi i Sverige för en gångs skull fått fram en världsstjärna i backhoppning, ja då var vi inte helt tillfreds med våra grannars reaktion att den boklövska hoppstilen skulle förbjudas – av estetiska skäl. Uttalanden fälldes som kanske borde varit osagda. Irritationen kanske inte stod i proportion till händelsernas betydelse. Men för det mest fanns där ändå en ömsesidigt bevarad glimt i ögat, en syskonkärlek med dess inneboende komplikationer.

Den situation vi befinner oss i nu är allvarligare, eftersom känsloreaktionerna här bottnar i en reell fara och problematik som måste hanteras. Norge har haft under 300 döda och färre än 1 000 bekräftade fall av covid-19, medan Sverige har haft nära 6 000 döda och över 80 000 bekräftade fall av smitta. Det är rimligt och rationellt att från norsk sida känna oro och att införa karantänsbestämmelser för den som kommer från drabbade regioner i Sverige då vi trots allt har tolv gånger så många avlidna i covid-19 som Norge – viktat mot befolkningsmängd.

Problemet är att de rationella försiktighetsåtgärderna i den allmänna debatten också blandas med känslostyrda yttringar av landskampskaraktär: ”vi har hanterat detta bättre än ni!” Dödstal förvandlas till setsiffor i en tennismatch. Det är kanske naturligt att den typen av uttryck kommer i dagen. Risken är att detta eskalerar. Nu stiger sjuktalen i båda länderna igen. R-talet synes vara högre i Norge, alltså hur många varje smittad i sin tur sprider smittan till, medan antalet smittade per 100 000 invånare ser ut att vara högre i Sverige. Låt oss inte ta det till intäkt för nya jämförelser och nålstick åt olika håll.

Det vi från svensk sida måste förhålla oss till är att de norska restriktionerna gentemot Sverige har varit både förståeliga och rimliga. För Sverige har ju inte huvudproblemet varit inflödet av turister, men det rimliga är ändå att varje lands ledning tar ansvar för sin egen befolknings välbefinnande. En karantän på tio dagar för personer som reser från en region med fler än 20 nya covid-fall per 100 000 invånare och en positiv svarsfrekvens på covid-tester som överstiger fem procent, är inte en orimlig skyddsåtgärd. Den svenska irritationen över detta är inte sakligt grundad, men den utgör inte heller norm.

Nej, det som sticker ut i relationen mellan Sverige och Norge är att vi alltid klarar av att separera den känslomässiga relationen, som fluktuerar, från den affärsmässiga, som över tid legat nära och fast. Så också nu under coronapandemin.

Våra länders import- och exportverksamhet över Göteborgs hamn fortgår med oförminskad styrka. Malmtransporterna från Kiruna till Narvik med andra varor i retur till Sverige fortsätter utan störningar.

När svensk livsmedelsexport under andra kvartalet minskade med 4,5 procent, så ökade samtidigt livsmedelsexporten till Norge med nio procent, och inom parentes med hela 20 procent för svenskproducerad choklad. Behovet av sötsaker ökar i sura tider. Norge är stadigt ett av Sveriges två främsta exportländer – i konkurrens med Tyskland – och det absolut största när det gäller tjänsteexporten.

Samarbetet mellan Sverige och Norge när det gäller vaccinfrågan är omfattande, det politiska samarbetet mellan våra länder mer intensivt än på länge, detta ända upp på statsministernivå.

Min tro är att de norsk-svenska relationerna kommer att stärkas av pandemins prövningar. Vi visar på handelsområdet att det är i svåra tider som det är om allra viktigast att vårda goda förbindelser. Inte alla länder i Europa hade den ryggmärgsreaktionen när krisen bröt ut och skyddsutrustning visade sig vara en bristvara.

Men vår relation stod inte bara pall, den stärktes. Och så stark är den att den klarar av vissa känslomässiga överord så här grannar emellan. Jag tror till och med att den skulle klara av en kommunikativ förlöpning av en framtida svensk näringsminister utan bestående skadeverkningar. Inte för att risken för detta är så stor, men utifall.

Björn Rosengren
Svensk näringsminister 1998-2002
Ordförande Norsk-svenska handelskammaren